idgafsay.blogg.se

Ska man skratta eller gråta? Jag hoppas att ni väljer att skratta med mig för det här är så jävla absurt men samtidigt skrämmande. Det är… bara knäppt, sorgligt liksom.


En människa var alltså skyldig oss (pojkvännen) pengar i 7-8 månader men ”kunde” inte betala tillbaka (trots att många tillfällen fanns). Hen gjorde annat för pengarna helt enkelt (behöver inte gå in på vad). Pojkvännen hade sagt till hen några gånger om pengarna men när frysen gick sönder under semestern och vi var tvungna att riva ut halva köket, typ samma dag som vi kom hem så kände jag att nä, nu får hen langa fram pengarna så att vi har NÅGOT i alla fall (var nog runt 10 000 eller mer som gick åt helvete pga den trasiga frysen, då vi fick slänga massvis av renkött, oxfilé, matlådor osv, tur var så fanns lite av semesterkassan kvar så det fick ju spenderas nu) så jag satte hårt mot hårt, varför ska jag ha silkeshandskar på mig? Varför ska jag tassa på tå och stryka medhårs? Varför kan jag inte kräva tillbaka våra pengar? Det hade ju ändå gått över ett halvår. 
Jag var bestämd, jag var hård men jag var inte elak eller beklagande. Jag påpekade även att jag inte var arg men väldigt besviken. Jag sa att jag inte tyckte att det var värt att säga upp en fin vänskap pga detta och att jag gillade hen väldigt mycket ändå, att jag visste att hen är (var) en bra människa egentligen som anser(i mina ögon ansåg) sig ha moralen att göra rätt för sig. Så var det inte, hen flippade ur och började beklaga sig om sitt liv och sina problem. JAG kan inte ta ansvar för någon annans liv, jag kan inte överta någon annans problem och hur någon annans psykiska mående är, det är inte mitt ansvar och jag tänker inte sitta och tycka synd om någon som medvetet gör fel och utnyttjar både systemet och människors goda tro. Jag kan inte göra något åt andras självorsakade "problem" och det spelar ingen roll, för har man lånat så ska man lämna tillbaka. Hen kom med dumma ursäkter, skrev med pojkvännen (min alltså)ist,anklagade mig för en del saker och sa att jag attackerade osv. Så hen blockade mig då hen ”inte orkar att Lisa attackerar på messenger”. Så block på mig och avföljd på insta och alla andra sociala medier. Eftersom att jag bara drog en lång suck och himlade med ögonen över dessa löjlerier så blockade jag tillbaka på alla sociala medier, raderade mobilnummer etc. Vad ska jag göra med sådana människor mitt liv? Jag trodde ändå att jag hade valt mer mogna och vuxna vänner, inte små fjortisar. 


Det ser liksom inte bra ut när en människa som är skyldig en pengar sitter och tigger mer pengar ena dagen för att nästa dag spendera pengar på onödiga saker och sedan sitta och manipulera folk att betala saker åt hen och hens familj.

Gör ens vuxna människor så? Sitter och beklagar sig på internet i olika grupper och berättar hur tragiskt ens liv är, drar snyfthistorier, att man inte har mat på bordet och jadaja så att folk swishar, betalar till olika saker osv. Och så använder man ändå pengarna till annat? Medan man sitter på ett lån till någon... Varför inte använda alla dessa mynt som folk swishar för de tror det är synd om en, och betala av lånet ist? Helt på riktigt nu, är det friskt att sitta och berätta (medveten om att folk kommer tycka synd om en) halva sitt liv, hur jävla dåligt man har det. Hur lite pengar man har och all psykisk och fysisk drama man varit med om >>FÖR<< ATT FOLK SKA SKICKA PENGAR då de tycker synd om människan? Och människan i fråga >VET< att folk kommer skicka pengar så hen behöver inte ens BE om det, (förutom några hundralappar hit å dit på sin privata logg eller på folks (min) messenger). 
"Nej, men alltså det är lugnt. Du behöver inte skicka något... Okej, tack vad gullig du är! 🖤 🖤"

(Pengarna kom in på natten, SÅ svårt var det alltså (inte). Hade hen bara löst detta i Januari så hade allt varit frid och fröjd men nu kom den hårda pressen, nu gick det inte att skylla på andra och annat mer).

Så den här sommaren har jag brutit kontakten med TVÅ människor som inte själva kan ta ansvar för sina liv och sina handlingar, som bara beklagar sig, har offerkoftan på och tycker att andra ska lösa deras problem. 

Kan säga att jag har varit mer till ro nu de senaste veckorna än på väldigt länge i alla fall.

Är man mellan 27 och 33 år så SKA (iaf om man har jobb/skola och inte är sjukskriven pga orsaker eller typ arbetslös) man ha någorlunda koll på sin ekonomi och iallafall kunna försöka lösa det om man nu saknar pengar. 
Man ska inte lura pengar av folk och familj, man ska inte ljuga, manipulera och offerkofta sig. Man ska ta ansvar för sina handlingar, för sitt beteende. Har man lånat pengar av någon så går det ändå att lägga undan iallafall 10 kronor i månaden, göra en avbetalning eller annat. Saker går att lösa (OM MAN BARA PRATAR IST FÖR ATT KOMMA MED URSÄKTER OCH SKJUTA UPP PROBLEMEN!) utan att man ska bli helt galen och gå bananas. Hen hade ingen rätt att gå bananas på oss(mig) för det var inte hen som satt och väntade in ett lån som skulle varit betalt i Januari. Det var VI som satt och väntade, påminnde och undrade. Det var isf VI som skulle gått bananas.